The truth.
Kategori: Generally
Ja. Det är väl dags att lägga ut detta inlägget nu istället för att vänta med det.
För 6 år sedan fick min mamma en storke. Vi hade ätit middag och några grannar och min faster var här. Mamma gick och lade sig väldigt tidigt för hon var trött. Senare under kvällen ropar mamma på pappa och de börjar tjafsa om någonting och min pappa tycker mamma beter sig annorlunda och på något sätt konstigt så han ber min faster komma upp och fråga vad det är med henne och direkt när hon kommer upp så säger hon bara, ring en ambulans. Amublansen kommer och mamma får åka till Sahlgrenska. Mamma låg på sjukhus ett bra tag innan hon äntligt fick komma hem igen. Jag var där någon gång men hon ville helst inte att jag skulle se henne så. Hon hade både tappat kraften att tala och även sin känsel i hela vänstra sidan av kroppen. För mig, på något sätt, så var det som att få en ny mamma igen när hon kom tillbaka hem. För hon betedde sig inte som hon hade gjort tidigare men jag var bara glad att hon överhuvudtaget fanns kvar vid liv.
Hon började efter ett tag igen kunna tala och känseln blev bättre men självklart finns det saker som man än idag mäker, inte är som förut. Hon blir irriterad och arg väldigt lätt, men lika lätt försvinner det igen. Hon har svårt att få fram ord ibland när hon talar. Sedan finns det fler saker som man kan märka, men dessa saker märker jag oftast av.
För 2 månader sedan kom mamma hem en morgon när jag och David låg och sov. Hon ropade på mig och sa att det var någonting viktigt hon ville tala med mig om. Det första hon sa när jag kom ner i köket var: Jag har Cancer, men jag kommer inte dö.
Jag blev chockad och min första tanke var,(egoistisk som jag är), kommer jag också att få det nu? Mamma berättade allt som hon visste om Cancern och behandlingen. Det kallas, Myelom och är en skelettcancer som sitter i benmägren.
I snart 2 månader har hon gått på cellgifter och besköt sjukhuset flera gånger i veckan. Mamma är den starkaste personen jag någonsin träffat. Trots att hennes hjärta har stannat en gång (innan jag föddes), fått en stroke och nu har hon även cancer plus några andra sjukdomar hon har sedan tidigare. Så klagar hon inte, sitter inte inlåst i huset och grinar, burar in sig och säger upp kontakten med vänner. Hon kämpar, och hon kämpar för att inte hamna i en situation där hon inte kan ta sig upp igen. Hon är stark och hon är så jävla duktigt.
Jag älskar min mamma precis lika mycket som alla ni andra gör och jag avgudar att hon klarar sig så bra som hon faktiskt ändå gör.
Jag är stolt över henne och jag skäms inte en sekund för sakerna hon gör eller hur hon beter sig.
Jag skrev detta inlägget nu för att jag har insett att det är viktigt att andra vet om det. Jag tror det är bra att skriva av sig och berätta hur man har det. Så, hur många gånger tidigare jag än sagt att jag är som alla andra tonåringar så är jag väl faktiskt ganska annorlunda. Detta var min rädsla. Att skriva om det.
